Buckskin Gulch - Den Delirium

Efter Thanksgiving festligheterna, Amji, Yoshi, Greg, Steve, Sarah, Joey och jag tog av på en av våra äventyr. Vi skulle försöka vandra världens längsta slot canyon (~ 43 extra långa miles) från Buckskin Gulch (eller snarare Wire Pass) till Lee's Ferry. Vi anlände till gränsen mellan Utah och Arizona efter att ha kört timmar in på natten och navigera en grusväg full av sår och hål som krävs Svarstiden för en stridspilot för att navigera.

Vi sätter upp våra tält runt 1:00 på morgonen och som är avsedda att somna. Prognosen förutspådde att det skulle komma ner till 30 grader under natten. Alla våra sovsäckar bedömdes till ca 25 grader så vi trodde vi var bra. Natthimlen var spektakulärt! Jag brydde mig inte om inrättande av ett tält eftersom jag ville se stjärnorna. Jag fick i sovsäcken, men hade problem att få varmt. Jag stannade upp titta på stjärnorna och försökte dra nytta av friktion för att hålla tårna fryser över. Det var inte alla de effektiva. Det visade sig att det var 10 grader den natten!

Yoshi, Greg och jag lämnade lägret tidigt att släppa en bil av vid Lee's Ferry. Greg kom med på resan eftersom hans fötter var frysning och han hade inte somnat ännu heller. Det tog oss tre timmar att släppa av bilen och ta sig tillbaka till Trailhead. När vi återvände resten av vår besättning var bara redo. Vandringen är en av de vackraste lederna på jorden. Jag har gjort det förr och jag ser verkligen fram emot den andra dagen - där Fountain of Buckskin Gulch jets rent dricksvatten direkt ur ravinen väggen.

Vi tog ytterligare leveranser och jag även fört en uppblåsbar ponton, eftersom den andra dagen i kanjonen rinner in i Paria kanjon, som är fylld med en jämn ström av ren midjan djupt vatten. Vi har för avsikt att driva det lite med vikten på den första dagen och bjuda ut alla våra tunga redskap på resten av resan. Steve är en kock och han hade förberett alla typer av stora måltider för oss - inklusive biffar, mmmmmmmm.

Vi utforskade varje krök som dagen fortsatte och i början av eftermiddagen stötte vi på en herre som var på väg tillbaka. Han varnade oss att det fanns en del av vägg till vägg lera framåt att vi inte kunde passera utan bara gå igenom det. Vi hoppades att denna tid på året skulle hjälpa oss att undvika någon av dessa leriga områden, men vi hade inte för avsikt att låta ett par leriga fläckar stoppa oss. Så vi tryckte på. När vi kom till den leriga platsen jag tog av mig skorna, drivit igenom det, sjönk mitt pack och sedan kom tillbaka till färjan besättningen på mina axlar.

Min plan fungerade inte som jag hade tänkt. Jag skytteltrafik Yoshi över, hennes pack, Sarah, och sedan hennes pack, men då jag var i den andra etappen av hypotermi. Hela min kropp var okontrollerbart skakade och jag hade klippt tårna på en del vassa stenar. Killarna fick klara sig själva. De drev under hela förkyld som Champs. Sedan tog vi en paus för att rensa upp och värma oss upp. Vi stannade för att äta en riktigt sen lunch och sedan började röra på sig igen.

När solen som jag noterade hur trött jag var. Jag hade inte stannade uppe denna långa år, absolut inte på en dag som krävde nonstop vandring. Det var redan börjar bli kallt nog att vi inte kunde stå still utan att bli obekväm. Sedan kom vi till en annan lerig plats. Den här var inte särskilt länge. I själva verket hade vi sett ett träd som hade fallit från ovan cirka 10 minuters promenad tillbaka. Så alla killar gick tillbaka och drog i trädet på våra axlar och sedan kastade den över leriga regionen. Alla utom Steve gjorde det över utan att bli lerig. Vi höll på.

Vi gick med strålkastare nu eftersom djupet av denna canyon var competely mörkt. Då får vi hit en annan leriga region. Vi beslutade att bara tuffa ut och gå för det. Så vi lägger på våra neopryne strumpor och snabbt upptäckte att vi var tvungna att korsa lera utan skor, annars skulle vi förlora dem. Mud efter lera efter frusen lera. Isen brast på våra smalbenen, och leran luktade kvar avföring som hade spolas ner i ravinen. Vår vägledande Förhoppningen var att när vi väl nått det Pariafloden vi kunde städa, sedan göra en trevlig varm middag med våra spisar, och sedan få i våra sovsäckar och värma upp (vi hade handvärmarna och fötter Warmers avsättas för denna del) .

Delerium och utmattning börjat att sätta in Greg försökte starta ett myteri och sade att han var på väg tillbaka när han såg en dropoff med en del av vägg till vägg lera av okänt djup på andra sidan. Jag sa att jag ska prova det och om dess inte alltför dålig så kan vi fortsätta. Han samtyckte till detta. Det var bara knä djup. Leran låt äntligen upp och vi vandrade i ytterligare 2 timmar. Då leran igång igen. Vid 11:30 var det 10 grader, var vi alla i våra shorts, rullade upp byxor, baddräkter, eller som i Amji s fall hans underkläder, täckt av lera nästan upp till våra midjor, uttömd från och med 85 pounds på ryggen, törstig och redo för middag. Slutet var ännu inte i sikte.

Sedan vi träffade avhopp - där vi var tvungna att klättra ner med rep. Det enda problemet var att på andra sidan av denna avsats en lera sjö väntade oss - en som var så djup att det skulle kräva att vi tar våra förpackningar start och simma dem över. Gruppen var devestated. Vi var nästan i korsningen med Paria floden där rent vatten väntade oss och nu vi var tvungna att gå tillbaka. Vi kunde inte sova i våra sovsäckar så här kunde vi inte hålla stilla i mer än 30 sekunder utan att frysa. Vårt enda val var att gå tillbaka, hela natten, tillbaka genom alla leran depån!

Vi bröt sig in i två grupper, dumpade nonessentials och började tillbaka så snabbt vi kunde och hoppades att vi skulle nå slutet innan vi nått vårt mål. Amji, Yoshi och jag i ryggen gruppen. Min nya skor var en storlek för stor och med de ständiga leran de glider från sida till sida med varje steg. Det var omöjligt att gå fort. Vi bestämde oss för vår strategi var att gå i 20 minuter och sedan ta en 3 minuters paus. Om och om vi uppmuntrat oss att vänta på att nästa paus. På tredje paus satte vi oss alla ner på avsatser som lyfte vikten av våra förpackningar av våra axlar och genast var vi alla sov. Den kalla fick Yoshi första och hon vaknade och återupplivas oss. Vi kunde inte tro att vi alla hade kommit drömmar scenen direkt.

Vi tryckte på och när solen kom upp började vi hallucinerar. Vi såg folk som inte var där, såg jag stora röda trollsländor leka med varandra. Amji tog tag i min arm och sa "Vi måste gå vidare." Jag försökte säga till honom att jag gick men sedan insåg jag att jag inte var. Yoshi var att förlora all känsla och behövde gå snabbare att värma hennes kropp upp. Hon gick framför oss och det slutade med att missa bara vända på spåret. När Amji och jag gjorde det till utgången var det tillkalla på oss, var Yoshi saknas, och vår räddning rida (första laget) var inte där för att hämta oss. Vi tappade våra återstående utrustning och excuted en plan för att hitta Yoshi. Hon hade tryckt framåt och sedan insåg att hon missade tur. Hon vände tillbaka och missade tur igen och gick hela vägen till där vi ursprungligen skildes. Hon vände sig om igen och denna gång hittade avfarten sväng. Hon hade sjunkit hela sitt pack och försökte med all sin sista energi för att göra det. Vi var alla mycket glada över att vara tillbaka tillsammans.

Sen väntade vi och fortsatte att frysa. Alla känner hade lämnat mina fötter över tio timmar sedan på denna punkt. Efter två timmar en lastbil körde igenom och vi bad föraren att ta oss till närmaste stad. Vi såg ut som vi var täckt av skit, och tekniskt vi var. Han försökte vara artig om vår lukt, lägg filtar ner över hans plats, och körde oss mot belagd väg. Precis som vi gjorde det för att den väg vi såg Sarah kör min bil mot oss. Vi var glada att äntligen få reda på att alla var säkra.

Hotellet var det bästa jag någonsin haft. Hot ändlösa vatten i duschen. Mjuka sängar. Varm! Det hjälpte oss verkligen se den enkla nöjen i livet ett helt nytt sätt! Livet är fantastiskt.