Buckskin Gulch - Den Delirium

Efter Thanksgiving festligheterna, tog Amji, Yoshi, Greg, Steve, Sarah, Joey och jag åkte iväg till en annan av våra äventyr. Vi skulle försöka vandra världens längsta Slot Canyon (~ 43 extra långa miles) från Buckskin Gulch (eller snarare Wire Pass) till Lees Ferry. Vi anlände till gränsen mellan Utah och Arizona efter att ha kört timmar in på natten och navigera en grusväg full av skärsår och hål som krävde responstid på en stridspilot för att navigera.

Vi satte upp våra tält runt 1:00 på morgonen och är avsedda att somna. Prognosen förutspådde att det skulle komma ner till 30 grader den natten. Alla våra sovsäckar bedömdes till ca 25 grader så vi trodde att vi var bra. Natthimlen var spektakulär! Jag brydde mig inte sätta upp ett tält för att jag ville se stjärnorna. Jag fick i sovsäcken, men hade svårt att få varm. Jag stannade upp att titta på stjärnor och försökte dra nytta av friktion för att hålla tårna från att frysa över. Det var inte alla de effektiva. Det visade sig att det var 10 grader den natten!

Yoshi, Greg och jag lämnade lägret tidigt att släppa en bil av vid Lees Ferry. Greg kom med på resan eftersom hans fötter var frysning och han hade inte somnat ännu heller. Det tog oss tre timmar att släppa av bilen och göra det tillbaka till Trailhead. När vi återvände resten av besättningen var bara redo. Vandringen är en av de vackraste lederna på jorden. Jag har gjort det förut och jag ser verkligen fram emot den andra dagen - där Fountain of Buckskin Gulch sprutar rent dricksvatten direkt ur ravinen väggen.

Vi tog med extra förnödenheter och jag till och tog en uppblåsbar ponton, eftersom den andra dagen kanjonen rinner in i Paria kanjon, som är fylld med en stadig ström av ren midjan djupt vatten. Vi avser att driva det lite med vikten på den första dagen och flyta alla våra tung utrustning på resten av resan. Steve är en kock och han hade förberett alla typer av stora måltider för oss - inklusive biffar, mmmmmmmm.

Vi utforskade varje krök som dagen fortsatte och i början av eftermiddagen körde vi till en herre som var på väg tillbaka. Han varnade oss att det fanns en del av vägg till vägg lera fram att vi inte kunde passera utan att bara gå igenom det. Vi hoppades att denna tiden på året skulle hjälpa oss att undvika några av dessa leriga områden, men vi hade inte för avsikt att låta ett par leriga fläckar stoppa oss. Så vi tryckte på. När vi kom till den leriga platsen jag tog av mig skorna, drev igenom den, tappade min flock och sedan kom tillbaka till färjan besättningen på mina axlar.

Min plan fungerade inte som jag hade tänkt. Jag pendlade Yoshi över, hennes pack, Sarah, och sedan hennes pack, men då jag var i den andra etappen av hypotermi. Hela min kropp var okontrollerbart skaka och jag hade klippt mina tår på några vassa stenar. Killarna var tvungna att klara sig själva. De sköt alla genom förkyld som champs. Sedan tog vi en paus för att rensa upp och värma upp oss. Vi stannade för att äta en riktigt sen lunch och sedan började röra sig igen.

När solen ställer jag noterade hur trött jag var. Jag hade inte stannat vaken denna långa år, verkligen inte på en dag som krävde nonstop vandring. Det var redan börjat bli kallt nog att vi inte kunde sluta röra utan att bli obekväm. Sedan kom vi till en annan lerig plats. Den här var inte särskilt lång. I själva verket hade vi sett ett träd som fallit från ovan ca 10 minuters promenad tillbaka. Så alla killar gick tillbaka och hävde trädet på våra axlar och kastade den över leriga regionen. Alla utom Steve gjort det över utan att bli lerig. Vi höll på.

Vi gick med strålkastare nu på grund djupet av denna kanjon var competely mörka. Då får vi träffa en annan lerig regionen. Vi bestämde oss för att bara tuffa ut och gå för det. Så vi sätter på våra neopryne strumpor och snabbt upptäckte att vi var tvungna att korsa lera utan skor, annars skulle vi förlora dem. Lera efter lera efter frusna leran. Isen brast på våra smalbenen, och leran stank av kvar avföring som hade spolas ner i ravinen. Vår ledande förhoppning var att när vi nått den Paria floden kunde vi städa, sedan göra en fin varm middag med våra kaminer, och sedan komma in i våra sovsäckar och värma upp (vi hade handen värmare och fötter värmare som avsatts för denna del) .

Delerium och utmattning började ställa in Greg försökt starta ett myteri och sade att han var på väg tillbaka när han såg en dropoff med ett avsnitt av vägg till vägg lera av okända djup på andra sidan. Jag sa att jag ska prova det och om dess inte så illa så kan vi fortsätta. Han gick med på detta. Det var bara knäet djup. Leran lät slutligen upp och vi vandrade i ytterligare 2 timmar. Då leran igång igen. Vid 11:30 var det 10 grader var vi alla i våra shorts, upprullade byxor, badkläder, eller som i Amji fall hans underkläder, täckt av lera nästan upp till våra midjor, uttömd från den 85 pounds på våra ryggar, törstig och redo för middag. Slutet var fortfarande inte i sikte.

Då vi träffade avhopp - platsen där vi var tvungna att klättra ner med rep. Det enda problemet var att på andra sidan av denna avsats en lera sjö väntade oss - en som var så djup att det skulle kräva att vi tar våra förpackningar ut och simma dem över. Gruppen devestated. Vi var nästan i korsningen med Paria floden där rent vatten väntade oss och nu var vi tvungna att gå tillbaka. Vi kunde inte sova i våra sovsäckar gillar det här kunde vi inte hålla still i mer än 30 sekunder utan att frysa. Vårt enda val var att gå tillbaka, hela natten, tillbaka genom alla leran gropar!

Vi bröt sig in i två grupper, dumpade nonessentials och började tillbaka så snabbt vi kunde och hoppades att vi skulle nå slutet innan vi nått vårt mål. Amji, Yoshi och jag var i ryggen gruppen. Mina nya skor var en storlek för stor och med den ständiga leran de glider från sida till sida med varje steg. Det var omöjligt att gå snabbt. Vi bestämde oss för vår strategi var att gå i 20 minuter och sedan ta en 3 minuters paus. Om och om vi uppmuntrade oss att vänta på att nästa paus. På den tredje paus satte vi oss alla ner på avsatser som lyfte vikten av våra förpackningar av våra axlar och direkt vi alla sov. Kylan fick Yoshi först och hon vaknade upp och återupplivade oss. Vi kunde inte tro att vi alla hade nått drömmar scenen direkt.

Vi tryckte på och när solen kom upp började vi hallucinerar. Vi såg folk som inte var där, såg jag stora röda trollsländor leka med varandra. Amji tog tag i min arm och sa "Vi måste fortsätta att gå." Jag försökte berätta för honom att jag gick men sen insåg jag att jag inte var. Yoshi var att förlora all känsla och behövde gå fortare att värma hennes kropp upp. Hon gick framför oss och det slutade med att missa bara slå på leden. När Amji och jag gjorde det till utgången var det haglar över oss, var Yoshi saknas, och vår räddning rida (första laget) var inte där för att hämta oss. Vi tappade våra återstående utrustning och excuted en plan för att hitta Yoshi. Hon hade tryckt framåt och sedan insåg att hon missade svängen. Hon vände tillbaka och missade tur igen och gick hela vägen till där vi ursprungligen skildes. Sen vände hon sig igen och denna gång fann avfarten sväng. Hon hade tappat hela sitt pack och försökte med all sin sista energi för att göra det. Vi var alla mycket glada över att vara tillbaka tillsammans.

Sen väntade vi och fortsatte att frysa. Alla känslor hade lämnat mina fötter över tio timmar sedan på denna punkt. Efter två timmar en lastbil körde igenom och vi bad föraren att ta oss till närmaste stad. Vi såg ut som vi var täckt av skit, och tekniskt vi var. Han försökte vara artig om vår lukt, lägg filtar ner över hans plats, och körde oss mot asfalterad väg. Precis som vi gjorde det till vägen såg vi Sarah kör min bil mot oss. Vi var glada att äntligen få reda på att alla var säkra.

Hotellet var den bästa jag någonsin haft. Hett oändliga vatten i duschen. Mjuka sängar. Varmt! Det hjälpte oss verkligen ser den enkla nöjen i livet ett helt nytt sätt! Livet är fantastiskt.